Imorse var jag på genrep inför Gk Splitts årliga "nyårsgala" där gymnaster, stora som små, visar upp sina talanger. Är riktigt stolt över mina 5-8 -åringar som jag tränar och lär, de är så duktiga!!
   Och under genrepet träffade jag killarna från min grupp när jag själv tränade också. Det kändes så fruktansvärt underbart och samtidigt riktigt hemskt! Jag saknar gymnastiken, men det vill jag samtidigt inte göra. Jag saknar min grupp och hur man ville pressa sig själv och känna hur man verkligen gav allt man kunde. Jag saknar inte hur man blev tvingad till att göra saker.
   En del minne vill man glömma, en del vill man ska vara för alltid. Det känns riktigt konstigt, jag mår underbart samtidigt som jag mår riktigt dåligt. Detta är komplicerat och är en av få gånger i livet där jag inte vet hur jag ska gå vidare...

Bild sen imorse